Medeltida urbanitet anno 1977

I december 2021 dog Richard Rogers, den brittiske arkitekt som tillsammans med Renzo Piano ritade Centre George Pompidou i Paris – kulturhus, bibliotek och ett av världens främsta museer för modern konst. Byggnaden från 1977 har enligt oss på TAM stått för ett mänskligare och mer livsbejakande platsskapande än många av dagens märkesbyggnader.

Den tomt arkitekterna tilldelades var en stor parkeringsplats som tidigare hade tjänat de avvecklade och djupt saknade Hallarna. Den uttryckliga visionen var att skapa ”en plats för alla människor, åldrar och religioner, fattiga och rika”. Man bestämde sig följaktligen för att bebygga bara hälften av tomten och göra resten till en stor, inkluderande piazza. Den skulle fyllas av museibesökare, skateboardåkare, eldslukare, trubadurer och picknickande besökare – och gör så än idag. Från piazzan skulle alla vara välkomna in i entréhallen, vare sig man löste utställningsbiljetter eller ej. Här fanns till och med möjligheter för vem som helst att hålla offentliga tal om vad som helst, vare sig man var spränglärd eller galen, rolig eller arg.

Under sina två första decennier drog Centre George Pompidou fem gånger fler besökare än staden räknat med, och fyllde med råge tomrummet efter Les Halles. Som vi ser det är skälen åtminstone tre: Dels startade arkitekterna i livet på platsen, inte i byggnaderna. First life, then places, then buildings, för att tala med Jan Gehl. Dels formade de byggnaden som ett genomsläppligt membran, inte som en barriär mot gatulivet. Och dels var varje våningsplan så flexibelt konstruerat att verksamheten alltid skulle kunna förändras med sin tid och fortsätta att fyllas med liv (vilket också gör byggnaden till ett föredöme i hållbarhet).

Enligt Piano skulle CGP inte bara vara en byggnad, utan en ministad där man hittade allt från mat och shopping till nöjen och kulturupplevelser. Ytligt sett liknar det ambitionen i exempelvis Googles New York-högkvarter, men det finns en avgörande skillnad: CGP byggdes för att staden skulle sugas in i platsen och huset, de slutna tech-palatsen byggs för att ingen ska komma in och ingen anställd ska behöva lämna dem. Membran contra barriär, alltså. Liksom märkesbyggnader som The Gherkin i London och CCTV Building i Shanghai är stängda och omgivna av död yta för att människor på avstånd ska beundra exteriören.

Om vi ändå ska jämföra Rogers & Pianos skapelse med någon annan så ligger grannen Notre Dame närmare till hands. Inte som våra dagars högtidliga katedral, utan som den fungerade på medeltiden: på en gång kyrka, värmestuga, plattform för politisk agitation och marknadsplats för örtmediciner och krimskrams.

Må vara att CGP:s spektakulära exteriör alltid varit en vattendelare, men ingen kan förneka att helheten representerar sann urbanitet.